Inledning
IFRS (International Financial Reporting Standards) 9 är en bokföringsstandard som togs fram mellan 2008 och 2014. Den 1 januari 2018 inkorporerades IFRS 9 i EU-lagstiftning under förordning (EC) No 1126/2008, som senare ersattes av förordning (EU) 2023/1803. I kapitel 5 av standarden ställs det krav på att ett företag ska ha ett system för att mäta kreditrisk samt reservera kapital för att mildra effekterna av kreditförluster. Standarden togs fram som en respons till IAS 39 och liknande standarder som under finanskrisen 2008 inte höjde reserveringsgraden förrän efter fallissemang, vilket visade sig otillräckligt för att mildra dessa effekter. IFRS 9 syftar till att göra förlustreserverna mer effektiva genom att inkludera framåtblickande information och genom att höja reserveringsgraden när det finns indikationer om att kreditrisken ökat betydligt (Significant Increase of Credit Risk, SICR). Förändringar av nuvärdet av framtida kassaflöden påverkar värderingen av en tillgång som redovisas under IFRS 9 och beräkningen av förväntade kreditförluster under IFRS 9 utgår från detta.
Förväntade kreditförluster (ECL)
Kapitalet som reserveras beräknas utifrån de förväntade kreditförlusterna (Expected Credit Losses, ECL). IFRS 9 kräver att detta ska göras med sannolikhetsmodeller för förlustscenarion. Detta innebär att de förväntade förlusterna ska beräknas separat för flera scenarion med olika antaganden baserat på framåtblickande information (Forward Looking Information, FLI), varpå utfallen viktas baserat på sannolikheten av scenarierna. I EBA/Rep/2023/36 beskrivs de vanligaste scenariona som bas/upp/ned. Den FLI som oftast används är BNP-prognoser, arbetslöshetsprognoser och prognoser på räntor, såsom EURIBOR. Dessa sträcker sig vanligtvis över perioder på mellan 2-5 år. Syftet med att beräkna separata scenarion är främst att fånga icke-linjära effekter på ECL som uppstår beroende av de olika antagandena. Detta skiljer sig från uppskattningen av förväntade kreditförluster i USA som baseras på FASB (Financial Accounting Standards Board)-standarden för CECL (Current Expected Credit Loss) där det är tillåtet att endast använda ett framåtblickande scenario.
I artikel B5.5.12 i IFRS 9 exemplifieras två metoder för beräkningen av ECL, PDxLGD-modeller och kreditförlustprocent-modeller. PDxLGD-modeller använder sannolikhet för fallissemang (Probability of Default, PD) och förlust givet fallissemang (Loss Given Default, LGD) för att beräkna ECL. Kreditförlustprocent-modeller jämför historiska förluster med historisk exponering för grupper av lån eller kunder. Exempelvis kan företagskrediter med ett visst kreditbetyg grupperas. Då beräknas gruppens historiska förluster som en andel av gruppens historiska exponeringar som en kreditförlustprocent, vilket sedan multipliceras med gruppens aktuella exponeringar för att ge gruppens aktuella ECL. I EBA/Rep/2021/35 nämns också PL (Probability of Loss) x LGL (Loss Given Loss)-modeller men det klargörs att PDxLGD-modeller är den absolut vanligaste typen av modell inom EU. I en IFRS 9-modell beräknas kreditförlustreserven om vid varje rapporteringsdatum. Det huvudsakliga verktyget som används för att minska eller öka reserveringarna för en enskild exponering är att variera vilken tidsperiod som förluster reserveras för. Då en kredit har låg eller icke-förhöjd kreditrisk (Stage 1) används de förväntade förlusterna under de kommande 12 månaderna, medan vid SICR (Stage 2) och då krediter inte presterar (Stage 3) används de förväntade förlusterna under kreditens hela livstid.
Betydande ökning av kreditrisk (SICR)
Om det finns lättillgänglig och tillförlitlig information som kan indikera SICR ska den användas. I första hand ska faktorer på individuell instrumentbasis beaktas, men om ett institut inte har information tillgänglig på individuell nivå ska bedömningen av SICR ske på kollektiv basis. Standarden saknar krav på vilka indikatorer av SICR som ska användas, bortsett från en motbevisbar presumtion att det indikeras av att kontraktsmässiga betalningar är mer än 30 dagar sena. Enligt EBA/GL/2017/06 bör 30 dagars-kriteriet inte användas som en huvudsaklig indikator av SICR, men den utesluts inte som backstop i komplement till andra framåtblickande indikatorer. I EBA:s rapport från december 2018 rapporterade endast 19% av de tillfrågade bankerna att de använde 30 dagars-kriteriet som backstop. I artikel B5.5.17 i IFRS 9 finns det även 16 ytterligare förslag på indikatorer för SICR. I EBA/Rep/2023/36 nämns ansökningar om kreditlättnadsåtgärder, samt om kunden finns med på en bevakningslista, som de vanligaste sätten som kvalitativ information inkluderas i bedömningen av SICR. GPPC (Global Public Policy Committee) föreslår i sin guide för implementation av IFRS 9 att det kan vara lämpligt att tillämpa en probation-period för vissa kvalitativa indikatorer, exempelvis för anstånd och förseningar.
Fallissemang
I standarden saknas det tydliga krav på definitionen av fallissemang, bortsett från en motbevisbar presumtion om att det inte sker senare än då kontraktuella kassaflöden blir 90 dagar sena. I EBA:s rapport från december 2018 rapporterade endast 26% av de tillfrågade bankerna att de använde 90 dagars-kriteriet som backstop. Enligt artikel B5.5.37 i IFRS 9 krävs det även att definitionerna av fallissemang ska vara samstämmiga med annan intern kreditriskhantering samt att de ska ta hänsyn till kvalitativa indikatorer som låneavtal där fallissemang definieras. Det gör att standarden interagerar med andra applicerbara regelverk för kreditrisk, som CRR (Förordning (EU) 575/2013). För kreditinstitut som applicerar CRR blir de riktlinjer gällande definitioner av fallissemang, som EBA publicerat, applicerbara för IFRS 9. I både EBA/Rep/2021/35 och EBA/Rep/2023/36 framgår det att det är vanligt att institut därför väljer att likställa begreppen Stage 3, fallissemang och NPL. Ett exempel är att kriterierna för osannolikhet för betalning som beskrivs i EBA/GL/2016/07 inkluderas i fallissemangsdefinitionen i IFRS 9-modellen, vilket rekommenderades i Basels riktlinjer angående ECL för banker som applicerar IFRS.
Särskilda regler och kapitaleffekter
Utöver de övergripande reglerna för reserveringar under IFRS 9 finns även regler för specialfall. När det kommer till beräkning av kreditförlustreserven för tillgångar som har utfärdats eller köpts med försämrad kreditrisk ska de jämföras med den kreditrisk de ursprungligen utfärdats med. Exempelvis blir då köpta icke-presterande lån reserverade med livstidsförluster tills dess att deras risk anses låg eller icke-förhöjd i jämförelse med det kreditavtal som slutits med den ursprungliga kreditutgivaren. IFRS 9 tillåter att de förenklade metoder som beskrivs i IFRS 15 och IFRS 16 används för beräkning av kreditförlustreserven för kundfordringar, avtalstillgångar och leasingfordringar.
Kreditförlustreserven redovisas som ackumulerade förluster och reducerar därför de ackumulerade vinsterna som inkluderas i CET1. Då IFRS 9 ger en avsevärt större reservering än IAS 39 skulle detta utan övergångsbestämmelser medföra en stor initial minskning av kapitalbasen. Under artikel 473a i CRR har därför en del av IFRS 9-förlustreserven kunnat inkluderas i CET1 under en infasningsperiod (2018–2024). Med anledning av Covid-19 ökades andelen under 2022–2024 till 25 %, men efter den 31 december 2024 har övergångsperioden löpt ut och hela beloppet dras nu av från CET1.
Stöd kring IFRS 9
Om ni har några frågor om hantering av IFRS 9 eller dess interaktioner med andra kreditriskramverk, hör gärna av er till oss på NFC!
